Äta för att leva istället för att överleva

Mat är nog en av de mest komplicerade och känsligaste vi dagligen står inför. Det borde inte vara det eftersom det är något naturligt, något vi behöver och helt enkelt inte kan leva utan. Men av någon anledning har det blivit mer en fiende, motståndare och problemskapar i vårat liv. För hur mycket tid lägger vi inte i våra tankar på mat och då tänker jag mer värderingstankar, dvs bra/dåligt nyttig/onyttigt, hälsosamt, helgmat, vardagsmat mm det liksom bara snurrar i huvudet när det väl sätter igång.

Varför har det blivit så?

Hur kan man hantera det?

Vad ger det för konsekvenser?

Helt ärligt så tror jag att dagens ätstörningar grundar sig hos majoriteten i just detta. Förr har man alltid sagt att det är våra ideal, modeller och kroppsfixering som är orsaken men jag tror inte det längre. Jag tror det idag är fler som lider av en ätstöring i tystnad utan att det alltid syns men det känns inombords genom ångest, tvångstankar, nedstämdhet och låg självkänsla. Vi slåss varje dag  flera gånger om dagen med något vi aldrig kommer att vinna över... mat och näring. VI vill uppnå något som är helt omöjligt, ett liv med så lite mat som möjligt men med s stor daglig prestation som möjligt. 

Jag vet inte hur många gånger jag har ställt mig den frågan till mig själv, men Malin varför? Vad är det du är rädd för, vad är det du slåss mot egentligen och vad är det du vill uppnå? Helst ärligt har jag aldrig fått ett vettigt svar av mig själv mer än att det är galet och bara så kärlekslöst mot mig själv. Men då kan man fråga sig hir ska man äta och vad är bäst? Jag tror inte att det finns något, det enda som jag har lärt mig och tränar på varje dag det är att allt är tillåtet, allt är ok och jag har en fri vilja varje dag. Sen är frågan vad och hur jag lever resten av tiden, med aktivitet, sömn osv.

Men jag tror nog att måånga tänker hur och varför jag är intresserad av mat som levt med en ätstörning och fortfarande kämpar med den. Jo för mig är mat en gåva till mig som talar om att jag är värd att äta precis som jag är utan prestation, att då maten är vacker betyder mycket för mig. För kärleken ligger oxå i tiden jag lägger på maten. Att ge mig saker jag mår fysiskt dåligt av, inte psykiskt känns inte snällt.

Självklart har jag under alla år lärt mig mycket om matlagning, bra kombinationer men också vad jag tycker om och vill ha. Där efter har jag sen börjat göra recept och lagat mat. Men självklart lever jag med mina värderingar, dåliga tankar hela tiden men att skita i allt gör inte saken bättre. Därför har jag aldrig slutat att ändå ge matlagningen tid och plats i mitt liv. Men jag vill få den till något positivt inte skrämmande och avsmakligt som den under så många år varit.

FÖr jag vet verk.ligen hur livet är och känns när man svälter och verkligen har dödat alla smaklökar och sinnen...man mår skit, är ite alls lycklig eller glad man bara överlever sina dagar.

Men jag kan oå säga att det är stundtals en stor kamp och det finns tillfällen då jag förlorar, men då är det upp till mig om jag ska ge upp eller ta tillbaka.

Så kära läsare, min mat, mina bilder speglar bara något som jag strävar emot, har längtat efter under mitt liv och som jag varje dag försöker värdesätta och uppnå på något sätt. Och det vill jag samtidigt dela med er för att tillsammans är man alltid starkare.

Ha en skön lördag, utan tankar ...bara närvaro och känsla...